För en vecka sedan var vi på konsert på Sigurdsgatan här i stan. Magnus Weideskog och Karin Ström agerade förband till Andreas Grega tillsammans. Vackert, stämningsfullt och precis så bra som förväntat (det var främst för Magnus Weideskog vi var där). Alla som var där charmades av Magnus barnsligt vackra sånger, fina texter och den ödmjukhet och glädje som han inte ens försökte dölja när publiken klappade i takt med och sjöng hans låtar. Kombinerat och varierat med Karins spröda röst blir det toppbetyg. Bara ett enda minus, de spelade några för få låtar var, vi hade gärna hört mer...

Sedan var det då dags för huvudnumret. En Andreas Grega som jag kanske inte hade jättemycket till övers för innan den här kvällen. Bara några minuter efter han intagit scenen fick jag däremot ändra mig. Han tog publiken med storm och var helt fantastisk på scenen. Med en Di Leva-liknelse som är slående (lite falsksång, långt lockigt mörkt hår, poetiska sånger på svenska, tebjudning under konserten och med en vandringsstav i sin hand) gick det mer och mer upp för mig att jag hittat en ny frälsare. Och inte bara det. Jag har även insett att jag blir lite mer frälst för varje live-spelning jag upplever. De ger mig styrka, kärlek, glädje och inspiration - en livsnödvändighet. Love live!